Lily A

Visst är det lätt att prata om hur vi borde tänka och känna, speciellt i sammanhang där vi känner att vi har lite koll på läget, där vi ännu är lugna, samlade och hjärnan fortfarande fungerar någorlunda rationellt

Men, så säger någon någonting som väcker ett minne, en bild, ett ord, en känsla, till liv och plötsligt hamnar vi utanför den där klokhetscirkeln där alla andra verkar samlats och de bara står där och är så förnuftiga och överfulla av självgodhetens klokskap 

Och själv kanske man står i cirkelns mitt, i full försvarsställning, rustad till tänderna med förklaringar, ursäkter, förvirrad, ångerfull, självhävdande, rättfärdigande 

Och vad är det vi försvarar? 

Både inför oss själva men lika ofta inför andra?

Att vi är mänskliga