MENY
Hur går det på jobbet? Följdfrågan som ställs vid möte av gamla bekanta då första hälsningsfrasen snabbt klarats av, den där lite halvjobbiga frågan "Hur är det?" som också kan besvaras gubevars, kan människan aldrig sluta prata om sina krämpor, måste hon skryta om sina barn med varje andetag, är det rätt läge att bryta in nu med den mer allmänna frågan om arbetsplatsen, hur många gånger skall han berätta om bilen han renoverar, har han inget annat att prata om än träningen och tiden han förbättrar på rundan han springer ...
Det har påpekats vid några tillfällen att vi svenskar är så fokuserade på att tala om just arbetet och gör våra bedömningar av människor utifrån deras inriktning i arbetslivet
Tänker efter att ha läst, lyssnat och talat med andra människor, boende utanför Sverige, osvenska om du så vill, att vi är inte på något sätt alls unika i denna fokusering på samtal omkring vissa ämnen
Väder och vind
Stadsbyggnad, planer och organisering eller brist därpå
Arbete, varande eller brist på
Allmänna kommunikationer och dess upplevelser
Några av de ämnen som kan ses som ganska normala och ofarliga att röra sig omkring
Ganska ospännande måste jag tillstå, men outtömligt?
Vad händer inuti människan som inte längre klarar av att tala om de allmänt godkända samtalsämnen som finns att tillgå?
Hur många gånger orkar man berätta om senaste besöket på den tidigare arbetsplatsen som nu klarar sig utmärkt utan dig?
Vad svarar man på frågan om "Hur går det på jobbet" när sista gången du hade en anställning kanske var för 4 år sedan?
Kan vi någonsin presentera oss utan att hävda vår giltighet via gamla meriter?
Blir vi någonsin sedda som de människor vi är idag, utan att jämföras med den vi var?
Vad tänker vi när vi läser "tidigare erfarenhet, eller anställning" på sociala medier, där gamla meriter rapas upp och radas upp som ett gammaldags provtillfälle i småskolan?
Är det verkligen den vi är?
Är vi osedda när vårt tidigare liv inte blir bekräftat till den vi är nu?
0