Lily A

Det finns flera intressanta aspekter av att vara sjuk som det ju kallas,

eller kanske att vara ur balans 

 

Kanske måste man vara lite grann som jag för att tänka att det är intressant etc..

Men såhär är jag navlad helt enkelt och glad för det, måste vända och vrida på allt och det enda jag med säkerhet kan påstå att jag vet är att det finns mer mellan himmel och jord än vi någonsin kan förstå 

 

Tänker jag 

 

Men det här med Att vara sjuk

Det finns ju inte något enkelt sätt eller någon enda ensam korrekt benämning av detta varandetillstånd heller, det kan ju vara av olika grad, olika form, olika uttryckssätt men det gemensamma kanske något förenklat kan benämnas att inte kunna bidra eller leva sitt liv, på det sätt som förväntas 

 

Oavsett hur det låter eller beskrivs tänker jag att den som på något sätt varit i den situationen själva sätter sin benämning och konsekvenserna det medför för just den egna personen 

 

Aspekten ja, det var ju det jag började skriva om här, så rätta in mig i ledet och fullfölj tanken

 

En aspekt är förstås allt fokus på jag/mig/den egna personen det gäller

Helt naturligt och konstigt vore det väl annars. Men det blir på något sätt nog, eller för mycket?

 

Så mycket fokus på "mig" att jag efter ett tag utbrast att nu vill jag verkligen prata om något annat än bara mig, och framförallt vill jag att vi pratar om framtiden, nuet och lösningar 

 

För en av nackdelarna med att vara i detta sjukdomsvarande är också att det skall grävas, ältas, och fram med all skit i ljuset så det verkligen finns fog för att just du (jag) är här där jag är. Och det tar på något sätt aldrig slut. Vem skall bli nöjd?

 

Blir allt verkligen bättre för att man granskar varje liten detalj av det gångna livet?

Blir vi friskare när vi inser alla misstag vi gjort och genomlever sådant som vi kanske utsatts för ännu några gånger, känslomässigt?

Är vägen till hälsa att förkasta allt det du levt, vad som skett och kritiskt granska dina tidigare val?

 

Självklart inte, eller både ja och nej.

Jag menar det inte alls så som det kanske låter när jag skriver det här

 

Allting har en förklaring, ibland är det bra att djupdyka och spotta och fräsa innan man tar ett nytt djupt andetag

 

Men själva proceduren ifrågasätter jag ofta. Eller de olika procedurerna om du så vill.

 

Och hur det emellanåt blir ett kvarhållande av "det som varit", en rädsla att släppa taget och se framåt, både av den som är i behov av extra omvårdnad och av dem som ger denna vård

 

Och detta säger jag trots allt stöd jag verkligen känner att jag fått och mött av i stort sett alla jag kommit i kontakt med, självklart är det inte alltid friktionsfritt, vilket slags liv vore det att ha, men emellanåt går det nog slentrian i också tillfrisknandets vägar och vilka strategier som är bra (på modet just nu) vilket medför att vi som är här där jag också befinner mig nu, måste stanna upp ibland och fråga oss vad som verkar rimligt och leder till det liv vi vill ha

 

Vi har bara ett liv och det går inte i repris