MENY
Skönt.
Njuter av stillheten och ron som lägger sig som bomull i mitt inre.
Börjar se mig omkring, lyssnar till strödda delar av samtal som pågår, någon sluter ögonen, en annan sitter och tittar ut genom rutan, kanske strömmar tankarna som mina, idag, igår och framåt, ännu någon sitter med nedböjt huvud och tittar intensivt på något intressant i mobilen.
Och reflekterar över hur många av mina medpassagerare som ännu inte avslutat sin arbetsdag, datorer som slås upp innan de ens landat med baken på sätet under sig, tangentbord som ihärdigt hamras under resans gång.
Vet vilken känsla det ger, att vara så "på" , nåbar, viktig, att tågresan hem måste användas till att fortsätta arbeta.
Vill resa mig upp, mitt där i vagnen, berätta en historia, min, andras, det kvittar vems.
Det finns en uppsjö att välja av.
Vet också att det inte spelar någon roll.
Det spelar ingen roll hur många berättelser man hör, lyssnar till.
Alla måste vi dra våra egna slutsatser av egna erfarenheter.
Inga garantier finns, trots att vi gör allt "rätt".
När det ändå barkar åt skogen finns där alltid någon som säger att "du har gjort fel"
Men det har vi inte.
Det som är "rätt" för någon är "fel" för en annan.
Vi gör alltid vårt bästa med det vi kan och har i stunden.
Alltid
0