MENY
På väg tillbaka. På något sätt och ändå inte.
På väg mot något nytt.
Se inte tillbaka.
Så kloka ord och rätt och riktigt men vem lyckas egentligen att leva så? Vi har det förflutna med oss hela tiden, ett ord, en doft, något som fångar vår blick- så "swissh" landar vi någonstans i det förflutna.
En dag, en timma, en minut. Och den känsla som fanns då är tillbaka. Lika levande som då.
På gott och ont.
Men framåt och vidare är det som gäller.
Och vem bestämmer egentligen vad som är rätt för just oss?
För vems skull är vi här, gör det vi gör?
Varför tar människor sig rätten att tala om hur man skall sörja, leva, älska?
Och varför låter vi dem göra det...?
0